Här är känslan det viktigaste

Jag kommer ihåg första gången då jag satte min fot i Kulturskolans lokaler på Gamla Grand. Det var snart 13 år sedan och en sådan där öppet hus- och prova på-dag. Efter att ha hängt i hasorna på mina två äldre systrar i någon timme, kom vi till slut till stråkinstrumentrummet där barn stod och gnisslade med de trollstavslånga stråkarna på fioler inte mycket större än två-tre decimeter. Mitt i det 5 åriga jagets fascination och förvirring av alla nya intryck frågar den av lärarna, som ser snällast ut, om jag också vill prova. Det vill jag.

 När jag kommer hem säger jag till mamma att det instrumentet, fiol, det ska jag börja spela när jag börjar skolan till hösten. Och svårare än så är det inte.
Tolv kulturskoleberikade år senare går jag fortfarande där och spelar för min fiollärare Mia.
 
På Kulturskolan i Gävle går i dag 1300 elever som läser en eller flera kurser inom de olika estetiska inriktningarna. Du kan välja mellan teater, dans, bild, cirkus, film och musik med inriktning mot en mängd olika instrument.
Det är en skola i att skapa, att glädjas och att utvecklas på dina egna villkor.

I de nya lokalerna, där Nynässkolan förut hade sin högstadieverksamhet, blomstrar nu Kulturskolan som aldrig förr. Vem trodde att det cementgrå byggnadskomplexet, som när man gick i sexårs på samma skola smått skrämdes av, skulle kunna genomgå denna gradens transformation?
I dag förknippas byggnaden med alla skalans färger, och grått är inte en av dem. Hela verksamheten andas kreativitet – färgerna från papier-maché skulpturer som hälsar dig välkommen i korridoren samspelar med de ständiga ljuden från musiklektioner som pågår längre in i byggnaden.
Överallt är det liv och rörelse, färg, form, ljud och uttryck.

På Kulturskolans hemsida står det ”I Kulturskolans uppdrag ingår att som resurs inom alla skolformer bidra till ökad måluppfyllelse för barn och unga i Gävle kommun.”. Enligt min lärare, Maria ”Mia” Jansson Hakola, så är hennes och Kulturskolans viktigaste uppgift är att varje möte blir en positiv upplevelse. Hon ler och tillägger ”jag vill att de minns musicerandet, och mig som pedagog, som en rolig och lärorik episod i deras liv”. Hon framhåller att kulturskolan har en viktig uppgift som alternativ fritidsaktivitet, eftersom alla individer inte enbart vill ägna sig åt exempelvis idrott utanför skolan.

I Mias rum brottas tidningsurklipp av gamla elever med teckningar på solar, hjärtan och streckgubbar från de yngre. Jag elskar dej mia står det med spretiga bokstäver på en teckning som varit med om en kärleksexplosion av hjärtan. ”De bästa upplevelserna som musiklärare kan vara alltifrån en lektion där allt går kanonbra, till konsertframträdanden där eleven gjort ett fantastiskt jobb”, säger Mia samtidigt som hon illustrerar vidden av sina superlativer med armarna. Hon tillägger snabbt, med hennes unika kombination av allvar och förtjusning i rösten ”och tänk att jag får arbeta med något som jag älskar nämligen att spela och även får vidarebefordra mina kunskaper till mina underbara elever. Det finns nog inget bättre jobb tror jag!”
 
En stor spegel står framför pianot i Mias undervisningsrum. Den är till för att eleven ska kunna se sig spela och öva på rätt hållning. Hon har berättat att hon är tvungen att ställa den i hörnet av salen när hon har högstadieklasser, eftersom eleverna gärna står och tittar sig själv i spegeln annars. Klockan till vänster om spegeln tickar på, och påminner om att 10 av den 20 minuter långa lektionen har gått.
Tiden på Kulturskolan går fort den med, men fram till 20 års ålder kan man ta kurser på Kulturskolan, och som instrumentalist erbjuds du också att vara del i en orkester eller ensemble, eller som sångelev att gå med i en kör.
Som elev på kulturskolan har du även möjlighet att gå på massor av konserter med Gävle symfoniorkester gratis tack vare ditt medlemskap.

 Jag minns själv de otaliga konserter jag fått möjlighet att gå på genom Kulturskolan. Minnena från den första konserten jag hade med stråkorkestern Harmoniettan är dock fortfarande starkast. Känslan i maggropen då tystnaden ersattes av den gemensamma orkanen av stämmor som vi skapat tillsammans efter veckor i replokalen. Mia betonar hur viktigt orkesterspelet är för samspelet med andra, eftersom man lär sig att lyssna och musicera tillsammans i grupp. Som hon så fint uttrycker det ”Man lär sig hitta en gemensam klang tillsammans.”

 Det är full fart på Kulturskolan vid fyratiden på eftermiddagen. Cykelställen är fullspäckade som skivställ, och det myllrar av teaterapande knattar och målmedvetna trummisar, trumpetare och tenorer. I bildsalen målas det, i teaterlokalen dramatiseras det, i kören stäms det och överallt skapas det.
Det är som en gigantisk bubbla av skapande som drar till sig excentriska, fantastiska och nyfikna människor som tillsammans ständigt ger liv åt fascinerande resultat.
 
Mia är en av de 40 lärare som är fast anställda av Kulturskolan i Gävle, och började precis som jag, att spela fiol när hon var 6 år gammal. Fyra år senare lade hon även till tvärflöjt till sina kunskaper. När hon sedan skulle välja gymnasium blev hon övertalad av den dåvarande rektorn för Kulturskolan, Gösta Nilsson, och sin pappa som själv var instrumentalist att satsa på musiken. Sedan 1978 har Mia arbetat som lärare, men på många sätt skiljer sig arbetet som musiklärare från klasslärarjobbet. Som musiklärare har man en egen läroplan och den ser väldigt olika ut beroende på eleven. ”Vi behöver inte heller sätta några betyg på våra elever förutom elever som jag undervisar från estet-linjen. Där finns en läroplan som jag följer.” berättar Mia.

Kulturskolan är verkligen till för utveckling genom glädje, tänker jag och funderar vidare då när jag ser Solängsskolans musikelever droppa in i salen intill vår där musiken redan börjat sprida sig, trots att läraren ännu inte kommit. Den där otvungna viljan till prestation som finns på Kulturskolan är så sällsynt, och samtidigt så viktig. Att tillåtas utvecklas i sin egen takt, utan krav från betyg eller läroplaner är ett andrum för så många av de elever som springer förbi mig, på väg till teater, dans, musik eller något annat ämne som ryms i denna gigantiska byggnad av kreativitet.

Som instrumentelev kan du välja om du vill ha din undervisning på Kulturskolan eller på din vanliga skola utanför annan studietid.
Ett alternativ för barn från och med 4 års ålder är Suzukimetoden. Barnet har tillsammans med sin förälder varje vecka två lektioner: en enskild lektion med Mia och en gemensam lektion med hela Suzukigruppen. ”Vår uppgift är att lära elever spela och behärska sitt instrument för att senare i livet kanske hitta egna vägar eller önskemål som vi hjälper dem med.” förklarar Mia, och fortsätter i samma andetag att berätta om Kulturskolans samarbete med grundskolan i Gävle, där de arbetar med musik i klass tillsammans med klassläraren. ”Många av våra dramalärare är också i skolan och jobbar i klass. Det finns dessutom musiklärare som har elever som går på jazz-linjen på Vasaskolan.” avslutar hon.

Nästa elev, en nioårig liten flicka, exalterad ut i fingertopparna, deklarerar sin närvaro och börjar bestämt packa upp den lilla fiolen. Det är hennes stund att musicera nu, ingen tvekan om saken. I hennes varsamma sätt att plocka upp fiolen och försiktigt spänna stråken finns en otvivelaktig stolthet och närvaro. Hon slänger bak håret för att få det ur vägen och räcker med en allvarlig min fram fiolen med båda händerna till Mia som börjar stämma. När jag packar ihop min fiol för att gå därifrån tillägger hon ”man blir aldrig fullärd som musiker eller musiklärare, det tycker jag är det roligaste. Att träffa alla nya och gamla elever varje vecka är så härligt, de ger en så mycket energi och kraft att fortsätta att undervisa. Vi ses nästa vecka!”
 
Att utvecklas är synonymt med glädje på Kulturskolan i Gävle, och det är precis så, tänker jag, som prestation ska kännas. Givande, inte pressande.
Jag går nöjd ut i den svenska kylan. Nöjd eftersom jag, precis som så många andra, fått min veckoliga dos av värme, glädje och skapande.