Åldersgräns: TBA

Längd: 92 min

Regi: Susanna Helke

Manus: Susanna Helke och Markku Heikkinen

Producent: Timo Korhonen

Produktionsbolag: Road Movies Oy
Klippning: Markus Leppälä, Inka Lahti, Samu Kuukka
Fotograf: Sari Aaltonen
Musik: Anna-Mari Kähärä
Ljudplanering: Juuso Oksala

Synopsis (svenska):

Grymma tider – vårdarbetets sånger är en dokumentärisk sångfilm färgad av mörk humor. Filmen handlar om den finska äldreomsorgens tillstånd, om vårdarbetarna och vårdtagarna samt deras anhöriga. Filmen berättar om den krisande äldreomsorgens vardag genom dokumentäriska episoder och genom sång.

Filmens centrala karaktär är närvårdaren Tiina. Hon var en av de första vårdarna som öppet berättade om problemen som finns inom vården, vilket ledde till att hon blev svartlistad både av ett privat vårdföretag och av kommunen.

Pensionärerna i Kaavi kommun är tvungna att från sidan se på när kommunens vårdenhet privatiseras. De är aktiva och kan sin sak, men det demokratiska beslutsfattandet har slunkit utom räckhåll för invånarna.

För att lösa ekvationen med den minskande offentliga finansieringen på grund av den åldrande befolkningen så tar man till digitalisering: en robot möter de äldre på äldreboendena, medan vårdarna jobbar på en distansvårdcentral.

I korsdraget mellan effektivisering, ekonomisk vinning och inbesparingar har vårdarbetets etos gått i spillror. De äldre bromsar den ekonomiska tillväxten och belastar dem som arbetar. Filmen påminner oss om vad vården av dem som inte är till någon nytta på arbetsmarknaden handlar om: ett oförstörbart människovärde. Genom sångerna upptäcker man krocken mellan kommersialiseringen av vården och vårdens etos.

Det som man inte kan prata om, måste man sjunga.

Synopsis suomeksi:

Armotonta menoa – hoivatyön lauluja on tumman huumorin sävyttämä dokumentaarinen lauluelokuva suomalaisen vanhusten hoivan tilasta, hoivatyön tekijöistä ja kokijoista hoivan markkinoilla. Dokumentaaristen episodien ja laulujen kautta elokuva kertoo kriisiytyneen vanhushoivan arjesta.

Elokuvan keskeinen tarinahahmo on lähihoitaja Tiina. Hän oli ensimmäisiä hoitajia, joka toi esiin ongelmia ympärivuorokautisessa hoivassa, joutuen yksityisen yrityksen ja kaupunkinsa mustalle listalle. Kaavin kunnan eläkeläiset joutuvat seuraamaan sivusta kunnassaan tapahtuvaa hoivayksikön ulkoistusta. He ovat aktiivisia ja tuntevat asiansa, mutta demokraattinen päätöksenteko on karannut kuntalaisten ulottumattomiin. Kestävyysvajeen yhtälöä ratkotaan myös digiloikkaa tekemällä: robotti kohtaa vanhuksia hoivakodissa, hoitajat työskentelevät etähoivakeskuksessa.

Tehokkuuden, voitontavoittelun ja säästöjen ristipaineessa hoivatyön eetos on rapautunut. Ikäihmisistä puhutaan vain taloudellisen kasvun jarruna ja työtä tekevien taakkana. Elokuva muistuttaa siitä, mistä työmarkkinoille hyödyttömien ihmisten hoivassa on kyse: jakamattomasta ihmisarvosta. Laulujen kautta elokuva luo katseen hoivan kaupallistamisen ja hoivan eetoksen väliseen yhteensovittamattomuuteen. Siitä mistä ei voi puhua, on laulettava.