Skrivartävlingen om ”gropen” under Agnes Kulturhus avgjord

Utanför tågfönstret svischade solrosfält och havsvågor förbi. Senare – dramatiska, blå berg
och täta skogar. Som om någon försökte imponera på oss, bytte bild; den ena mer
häpnadsväckande och fantastisk än den andra, för att fånga vår uppmärksamhet. Vi hade inte
tid för dem, var fullt upptagna med viktigare saker.
“Det är enkelt. Hålet har två öppningar, gropen har en!” Utbrast jag.
“Så om du har ett … hål i din tröja, är det egentligen en grop då? Eller menar du att det
har två öppningar? Var slutar i så fall den första och var börjar den andra?” Hon såg på mig
med huvudet lite på sned, höjde på ögonbryn, frågande. Jag höjde mina till svar medan jag
begrundade det hon just sagt.
“Och dina örongångar; är de gropar eller hål? Eller munnen! Är det en grop, eller ett hål?
Och om det är ett hål – vad räknar du då som … den andra öppningen?”
Hon log, ett finurligt litet leende. Det ryckte i hennes vänstra mungipa. När våra blickar
möttes brast det. Huvudena böjdes bakåt, en mycket synkroniserad rörelse, och skrattet
kittlade våra själar med små, små bubblor. Värmen visade sig i våra ansikten; tårar rann längs
mina kinder. Som när man öppnar en flaska champagne och skummet väller över kanten, för
bubbligt för att hållas instängd i en liten flaska. Den silas genom fingrarna på den som
öppnat. Eller längst med glasets immiga yta och ned på den som önskar påfyllning. Man
slickar sina fingrar och torkar av sig på byxorna.

Nu vet jag vad skillnaden är. Och jag önskar med allt jag har att det vore ett hål, det där som
växer och huserar i mig. Men vore det det hade där funnits ett slut. En öppning någonstans,
där ljus kunde sippra in; eller där jag åtminstone kunde få en glimt av vad som pågick på
andra sidan. Jag hade kunnat påbörja min vandring, även om jag inte visste var den skulle
leda, eller vad jag letade efter.
Men ju mer jag försöker – letar, lyfter, gräver – desto större blir den.
Gropen.
Och jag har ingen aning om hur jag fyller den. Eller om det över huvud taget går att finna
ett material som kan det.

I begynnelsen var allting orört; oskyldigt och oförstört. Sedan kom mannen.
Han höjde sitt svärd och hotade till lydnad.
Han satte sina yxor mot huden på de ståtliga gröna.
Han förstörde hennes hår med sina spadar.
Han tog det han ville ha och förintade det han föraktade.
Förslavade de han kunde och fördömde resten.

Första gången jag såg henne stod hon på scen. Det lyste ur hennes ögon. Jag tror hon glödde.
Händerna gestikulerade vilt, sade allt det som ord inte kunde. Även om de oftast kunde,
åtminstone när de kom från henne. Det var som att hon sjöng. Hennes ord var massiva vågor
som tog mig med, visade det vackra innan de slog ned med väldig kraft och väckte mig ur
illusionen. Jag gapade nog; log med förundran i blicken och kände hur det brände bakom
ögonlocken. Jag ville slåss, samtidigt som allt kändes hopplöst och bortom räddning. Och så
ville jag krama henne, hårt och länge, och se henne i ögonen tills jag förstod.
När hon var klar tog jag några stapplande steg bakåt och slog mig ned i en fåtölj. Efter
henne följde fyra andra. Ingen kom i närheten av hennes nivå, även om de var duktiga och jag
njöt av att få höra spoken word igen. Dessutom hade jag lite svårt att fokusera. Mina ögon
drogs hela tiden till henne där hon satt i en soffa några meter snett framför mig. Jag
betraktade varje skiftning i hennes ansikte, hur hon gick från att se gravallvarlig ut till att le
med hela ansiktet, för att sedan få något rastlöst i blicken och se sig om i lokalen.
Det var då hennes blick mötte min, fastnade. Hon höll mitt huvud i ett stadigt grepp med
sina bruna, djupa ögon. Gjorde det omöjligt att se bort. Hennes uttryck var svårplacerat. Hon
log inte, men såg inte heller allvarlig ut. Det var som om hon pratade med mig, klart och
tydligt, men jag saknade förmågan att förstå vad hon sade.
När alla framträdanden var klara satt jag kvar en stund, överväldigad av alla intryck och
känslor. När jag sedan reste mig och började gå mot utgången letade mina ögon efter hennes i
folkvimlet. De hittade inga. Just när jag öppnade den tunga porten och möttes av höstens
friska, förmultnande doft hörde jag en röst bakom mig.

“Vad tyckte du?” Jag ryckte till, släppte dörren och vände mig om; fastnade i hennes blick
igen och kände det som att varje muskel i mitt ansikte plötsligt slutat fungera. Till slut
lyckades jag höja mina mungipor i vad som måste ha varit ett väldigt svagt litet leende.
“Tyckte … eller kände?” Undrade jag utmanande.
“Det är sant”, svarade hon. “Gärna båda.”
“Jag kände – mer än jag gjort på hur länge som helst. Allt från euforisk kamplust till djup
sorg, till hopplöshetskänslor till … att vilja slå någon riktigt hårt och krossa det där jävla
patriarkatet, en gång för alla.” Jag blev chockad över intensiteten i mina ord och hur ilskan
brände i mina kinder, men fortsatte:
“Och jag tyckte – att du var helt otrolig. Klart bäst av alla där inne.”
Det blev tyst i några sekunder. Hon log, men jag anade något annat därunder, utan att
kunna sätta fingret på vad.
“Och nu kommer jag behöva stänga in mig i ett mörkt, tyst rum och lyssna på zen-ig
musik för jag är helt dränerad”, sade jag för att bryta tystnaden.
Hon log, den här gången utan underton, och skrattade. “Samma här.”

Det blev vinter. Verkligen vinter – så där så att man knappt kan gå till affären utan att förfrysa
fingrarna och plogbilarna går varma dygnet runt. Jag har svårt för vintern. Det går bra i
början; när den första snön lägger sig och gör allting ljust, dämpat och förtrollat. Det är när
mörkret slukar det mesta av dagen och kroppen är kroniskt kall, ända in till skelettet, som jag
övergår från att leva till att överleva. Livnär mig på enstaka glimtar av sol och te, te, te – i ett
försök att värmas upp inifrån.
Med henne blev det inte så. Det blev kittlande bubblor, nattslånga diskussioner och te, te,
te – inte för att det behövdes, utan för att det var trevligt. Plötsligt var solen tillbaka, och
fåglarnas och blommornas återkomst.
Det var min levande vinter.
Ett år blev jag.

I begynnelsen var allting orört; oskyldigt och oförstört. Sedan kom dagen.

Den höjde sina nävar och slog hål på tiden.
Den sänkte sina solar och förstörde källan.
Den slet isär nerver som vuxit samman.
Den tog vad den ville ha och förkastade resten.
Drog rötterna ut jorden.
Persienner framför solen.

Redan när telefonen ringde den där dagen kände jag det. En knappt märkbar men ändå
betydande förändring av det som var jag. Fotsulornas kontakt med golvet blev en aning
tydligare, som att någon tryckte på mina axlar med lätta men bestämda händer. Nedåt är
riktningen för dig.
En märklig känsla i området just under brösten. Det första spadtaget.
Det logiska vore – om något kommer in i ens liv och sedan försvinner – att det därefter
återgår till det normala. Plus och sedan lika mycket minus. Nollställt igen. Men så blev det
inte. Och det som varit gick inte längre att minnas, än mindre gick det att nå. Som att en
fysisk förändring skett i mig, och de nya atomerna behövde det nya bränslet för att överleva.
Men bränslet var tillfälligt slut.
Jag funderar ibland på hur det skulle hända om jag fick se henne igen. Skulle det ske
omgående – en omedelbar uppfyllnad; ett lastbilsflak med jord och hennes leenden. Och så är
allt som vanligt igen. Återställt. Nollställt.
Eller skulle det växa fram, sakta. Ett spadtag om dagen tills gropen är fylld. Odla lite gräs
och se det växa. Kanske några blommor, nu när solen är tillbaka.
Om jag någon gång får veta ska jag berätta för dig. Skriva sida upp och sida ned med
förklaringar och metaforer; redogöra för varje cells egna, unika berättelse om hur just denna
upplevde återfödelsens dag. Jag ska se mig noga omkring efter scener, så att jag kan ställa
mig där och sjunga, nu när jag fungerar igen. Det skulle låta underbart.
Jag skulle hålla henne hårdare och närmre. Älska mer ödmjukt.

I begynnelsen var allting orört; oskyldigt och oförstört, tills av blod befläckat.
Jordiga knän och hårstrån utan moder.
Gapande hål med ovälkommen sav.
Ej mer springande ben i februarinatten.
Handflator fulla med skrik.
Det var hon.
Det var mannen.
Det var dagen.

Varje språng knastrar när min känga möter den vita snön. Kylan sveper sig in i min jacka
från alla håll och vägen framför mig blir allt mer suddig för varje tår som lämnar mina ögon.
Musiken i hörlurarna har aldrig kunnat vara tillräckligt hög för att stänga ute omvärlden. Den
förvirrade busschauffören som ropar efter mig förstår inte mitt starka behov att låta “Edge of
Seventeen” med Stevie Nicks göra mitt huvud till en säker plats i 5 minuter och 29 sekunder.
Han förstår inte heller mitt fysiska begär att försvinna genom jorden och gå tillbaka till tiden
innan allt skapades, när allt bara var… tyst. När hans röst tränger igenom snöstormen blir
jag ännu en gång påmind om att världen aldrig kommer att bli tyst eller detsamma igen.

Ljuset smiter in från fönstret som står på vid gavel och släpper in sommarkvitter och
kaffekopps-skrammel från bersån. Bländad av ljusetsliter jag blicken från fönsret, och fäster
den på en mörkbrun kalufs som vilar på min bröstkorg. Ett fånigt och ungdomligt förälskat
leende sprider sig i mitt ansikte, och jag stryker min hand över rufset. ”Godmorgon”, säger
jag och kysser honom på pannan. Han ler, och famlar sömndrucket med handen över mitt
ansikte. Jag biter honom lekfullt i fingret, och glider ner mitt emot honom. ”Dags att raka dig,
va?”, fnittrar jag. Isaac är övertygad att skäggstubb får honom att se äldre ut. ”Va? Jag som
trodde att du gillade det.”, säger han med nyvaken röst. Jag börjar fnittra ännu mer, vilket gör
att han plockar upp mig från sängen och kastar mig över axeln. ”Vänta!”, ropar jag
förskräckt. ”Jag är ju knappt påklädd!” Men han skrattar bara, och fortsätter ut ur sovrummet.

Minnen smärtar. Minnen som tidigare gett mig hopp om framtiden får mig nu att falla till
marken. Det känns som en annan persons minnen. En annan värld, en annan tjej och ett
annat liv. Personerna i minnet hade en framtid tillsammans. De skulle lämna denna
norrländska skithåla bakom sig och bara flytta. Nånstans.
En fråga jag har ställt mig oräkneligt många gånger är om jag ville få allt ogjort om jag hade
chansen. Att aldrig ha träffat honom, aldrig ha fått mattan bortsvept från under mina fötter
och framför allt aldrig blivit kär. Skulle jag vilja det? Oavsett svaret vet jag att de märken han
har lämnat på mig alltid kommer att finnas kvar. Jag tillhör inte längre mig själv: jag är bara
behållaren för all den smärta han lämnade efter sig.

Vi såg båda fram emot dagen. Efter en lång frukost sitter jag på pakethållaren på väg till ett
badställe Isaac sa att han kände till. Vi ska spendera dagen där. Gruset knastrar under
cykeln, och varma vindar luftar mitt korta mörka hår. Jag lägger mina armar kring Isaacs
midja, och ser upp mot den vackert blåa himlen. ”Är vi framme snart?”, undrar jag. ”Ja”,
skrockar han, tydligt road över min otålighet. Vägen smalnar av, och han svänger in i
skogen. Efter en stund öppnar skogen upp sig, och en stor sjö tar över mitt synfält. Vattnet är
klart och sjön omges av tallar och klippor. Platsen känns overklig. Jag hoppar av cykeln och
går barfota ner i vattnet. Det svalkande vattnet smiter in mellan mina tår och solen smeker
min hud. Medan jag tittar ut över sjön känner jag ett par mjuka armar runt min midja. Mitt
ansikte lyser upp, och jag vänder mig i hans famn. ”Hallå där”, säger jag och ler. Leende
böjer han sig fram och möter mina läppar.

Det vilar ett tjockt täcke dimma över grusvägen. Jag har tappat känseln i större delen av
kroppen, och mina fötter värker. Men tanken på att få se dig igen gör smärtan värd. Skogen
öppnar upp sig och vår sjö visar sig. I samma sekund halkar jag och faller till marken. Blod
sipprar ut ur knät och jag gråter så mycket att jag skakar.
“Sara”. Jag sätter mig hastigt upp, men kan omöjligt avgöra om rösten är i mitt huvud eller
om någon faktiskt ropade på mig. “Sara”. Igen. Vid strandkanten ser jag en lång figur med
mörk kalufs. Han ler mot mig och min puls skenar och jag ler tillbaka samtidigt som jag
torkar bort tårarna. Vinglandes ställer jag mig upp för att närma honom, det är något som
inte stämmer. Min blick undersöker honom och till min fasa inser jag att han har på sig
badbyxor. Hans röda badbyxor. En kall kår drar genom mig när jag följer hans blick som han
långsamt riktar mot en stammen av ett träd. “Tänk om”, nästan viskar han. Det tar ett par
sekunder men när jag väl förstår väller tårarna fram igen…

Klippan bränner under mina fötter, och solen lyser upp sjön. Vi har spenderat hela dagen
här, ihopflätade på en blårutig picknickfilt. Detta är vårt ställe. Vår plats under tallen med
våra initialer inristade. Min kropp kommer alltid att komma ihåg hur det kändes när hans
fingertoppar smekte min arm i små cirklar. Hans arm kring min midja och hans ansikte
begravt i mina mörka lockar medan vi lät solen torka oss. Jag har försökt att dra mig för att
hoppa från klippan hela dagen. Men Isaac insisterade.
Vi befinner oss på en hög klippa och ska hoppa. ”Har du kollat att det inte finns stenar i
vattnet?”, frågar jag. Han ser fundersam ut. ”Nej, det har jag inte”. ”Men Martin och Lukas
dök härifrån förra sommaren, så jag tvekar att det skulle ha hunnit bildas nya stenar sedan
dess”, övertygar han oss båda. Martin och Lukas är Isaacs närmaste vänner, ökända för att
inte granska risker. Men jag nöjer med mig svaret och nickar. ”Är du redo?”, frågar jag. Han
ler tillbaka. ”Sisten i är en skit!”, utbrister han plötsligt och kastar sig över klippan. ”Vänta!”,
ropar jag och hoppar efter honom.
Vinden susar genom mitt hår när jag tar språnget. Det känns nästan som om ett osynligt
magnetfält håller mig kvar över vattenytan i några sekunder tills jag träffar den med ett hårt
plask. Jag försvinner ner flera meter under vattnet, och smärta blixtrar till i öronen. Jag
simmar upp mot vattenytan, och kippar efter luft så fort huvudet är uppe. Jag ser upp mot
klippan, imponerad över att jag var modig nog att hoppa. Stolt och adrenalinberusad ser jag
mig omkring efter min pojkvän. ”Isaac?”, ropar jag. Min röst ekar mellan klippväggarna, men
blir utan svar. Något stämmer inte, han dök ju före mig. Jag gör mitt bästa för att ignorera
oron som bubblar upp, och fortsätter leta. En bit bort ser jag hans röda badshorts flyta upp
till ytan. Jag blir genast lugnare och simmar ut till honom. När jag närmar mig märker jag att
något är fel. Han flyter på mage, och är helt stilla. Oron kommer skenande tillbaka, och jag
försöker vända honom. Men jag fryser i rörelsen. Något rött sprider sig i vattnet runt hans
kropp. ”Nej, nej, nej.” ”Detta händer inte!” Min puls skenar och mina händer skakar, men
trots det grabbar jag tag i hans badshorts och vänder på honom. Han har ett enormt jack i
pannan, och blod rinner nerför hans ansikte. ”Isaac?”, frågar jag i hopp om att han ska
vakna. Men han ligger bara där, och flyter i mina armar. Livlös.

Detta var platsen där två universum kolliderade. Ett universum fullt av kärlek, hopp och
livslust. Ett universum där beröring är nyckeln till att leva och inte bara existera. Ett andra
universum fullt av smärta, ångest och ibland död. Kärlek och död: två ord som aldrig ska
blandas.
Jag sitter fortfarande kvar på marken med blodigt knä, med mitt livs kärlek framför mig.
Sedan vänder han sig om och går ut mot sjön, ut på isen och bort från mig. Jag följer efter
som en vilsen hundvalp. Jag ropar efter honom, men min röst sviker mig. Isen knakar under
mina fötter och jag fortsätter efter honom. Allt är förlorat ändå. Detta var dagen som vi skulle
ha lämnat det gamla, istället är jag här. När jag väcks ur mina tankar befinner vi oss
nedanför klippan. Isaac har stannat framför mig och i samma sekund ger isen vika under
mina fötter.

Varje cell smärtar när jag försvinner ner i det kalla vattnet. Adrenalinet pumpas ut i kroppen
och jag kämpar för att ta mig upp till ytan igen men hindras av tjocka isblock.
Det finns ett ögonblick i relationen mellan byte och rovdjur när bytet har insett att dom har
förlorat. Att deras liv inte kommer att besparas och att allt dom kan göra är att hoppas att
rovdjuret inte drar ut på det. Att göra fred med döden. I samma stund som man lyckas
acceptera att man inte är en av dem som lyckas överleva blir närvaron lugn och fridfull. Det
är som att leva på lånad tid. I samma sekund som jag låter sjön fylla mina lungor saktade
mina tankar ner och det blev äntligen tyst i mitt huvud.

Roses are red, violets are blue. Romeo and Juliet loved each other too. Two hearts merge into one, because a love explosion is usually fun. But families haiting and lovers not allowed dating. They spend the days waiting, the families haiting and us people rating. Judging and rating to others all the time, everyone on a separate display. Understanding society can be frustrating. Realising that no one is able to be themselves without being  shamed, and whom are the shamers , might you ask?  Well to that I say everyone. Romeo and Juliet tired of waiting. They are tired of their families haiting and tired and bored of being put on display infront of us, shaming and rating. Discrimination and threats left to right, a whisper the sound of a jet. Romeo and Juliet couldn’t take it no more “till death do us apart, our self esteem shall restore.” So stop judging the overweight or under weight. Stop staring at the mom at the age of sixteen. Stop whispering about the people who don’t fit into what we are thought “real beauty.” Because they can all hear your whispers and looks. So stop before they all let themselves of your hooks. Roses are red violets are blue.