Så känner du igen blomsterlupinen
Blomsterlupin kan bli 50–120 centimeter hög och bladen har långa bladskaft med 9-18 lansettlika småblad som är 7–15 centimeter långa och 1–2 centimeter breda. Blommorna sitter i en ensam lång klase som är 6–40 centimeter lång och har upp till 200 blommor. Blomfärgen kan variera, men oftast är den blå och rosa. Vita och violetta blommor är också frekvent förekommande.
Mer information om blomsterlupinen hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen mördarsnigeln
Mördarsnigel är vanligtvis mörkt brunröd med andningsöppningen på höger sida men färgen kan variera från nästan svart, brun, röd till orangegul. En vuxen mördarsnigel är mellan 70–150 millimeter lång.
Mer information om mördarsnigel hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen svarthuvad snigel
Snigeln är igenkänningsbar med sitt svarta huvud och i övrigt gråaktiga kropp. I form och storlek är den ungefär som en åkersnigel och kan bli upp till 45 milimeter lång. Den skiljer sig från liknande snigelarter genom att den alltid har andningshålet baktill i mantelns högersida. Liknande arter som trädgårdssnigel, parksnigel och gråsidig skogssnigel, har alltid andningshålet framtill i mantelns högersida.
Mer information om svarthuvad snigel hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen jättebalsamin
Jättebalsamin kan bli upp till 2,5 meter hög och växer oftast i stora bestånd. Blommorna är rosa och ibland vita, stjälkarna är grova och ofta rödaktiga. Bladen har sågade kanter, vid basen med skaftade körtlar. Blommorna hänger i ”fåblommiga” knippen och de enskilda blommorna är tre till fyra centimeter långa, med ganska kort spetsig sporre.
Sprider sig enbart med frön och kan blomma mellan juli och september. Förmåga att bilda höga och täta bestånd som täcker i princip övrig vegetation på platsen. En planta har cirka 700 frön. Även om fröna är kortlivade går det att räkna med att åtminstone några frön överlever två år eller längre. Stor spridningsförmåga via vatten. Fortsätter att blomma och sprida frön långt in på hösten.
Mer information om jättebalsamin hittar du på Naturvårsverkets webbplats.
Så känner du igen jätteloka
Jätteloka har innan blomning en vegetativ rosett med tre till fyra blad, i ett till flera år beroende på förutsättningarna. Jättelokan kan bli upp till fem meter hög, men i Sverige blir den vanligtvis mellan en och en halv till tre meter hög. Den 5-10 centimeter tjocka ihåliga stjälken har tydliga längsgående räfflor med en gles och styv behåring, stjälken har ofta röda fläckar. Bladen kan bli upp till tre meter breda, men är vanligtvis meterstora med två par fria dubbelt tandade småblad som är utdraget spetsiga. Bladen har kal ovansida och gles behåring på undersidan.
Mer information om jätteloka hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen vresros
Vresros är storväxt förgrenad buske som kan bli upp till två meter hög. Stammen är rikligt borsttaggig samt med glesa grova raka taggar. Bladen hos vresros är tjocka, rynkiga, blankt mörkgröna med grova nerver med en luden undersida. Frön är inneslutna i nypon som blir mellan två och tre centimeter i diameter.
Mer information om vresros hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen signalkräftan
Signalkräftan kan bli omkring 16 centimeter lång och har en rödbrun färg. Den liknar vår inhemska flodkräfta.
Skillnad på signalkräfta och flodkräfta: Signalkräftan är förbjuden att importera, odla och sätta ut i naturen. Den svenska flodkräftan har minskat dramatiskt i takt med att signalkräftan har ökat. Idag räknas flodkräftan som en akut hotad art.
Mer information om signalkräftan hittar du på Havs och Vatten myndighetens webbplats.
Så känner du igen kinesisk ullhandskrabba
Klorna på vuxna kinesiska ullhandskrabbor har tät ”ullig” borst och vita spetsar. Ryggskölden är rundad, max 10 centimeter bred och med ett karaktäristiskt v-format jack mellan ögonen. Små kinesiska ullhandskrabbor saknar ”ull” på klorna och kan likna våra vanliga strandkrabbor. Men endast kinesiska ullhandskrabbor har fyra trubbiga ”tänder” på ryggskölden bakom ögonen.
Mer information om kinesisk ullhandskrabba hittar du på Havs och Vatten myndighetens webbplats.
Så känner du igen smal vattenpest
Smal vattenpest är en dybladsväxt. Den är ljust grön och till utseendet liknar den vattenpest (Elodea canadensis) som också är en främmande art i Sverige. Även smal vattenpest har långa slingor med stjälkar som kan bli ett par meter långa. De ungefär 35 millimeter långa bladen sitter i kransar längs stjälken. Den blommar med små (som mest åtta millimeter breda), vita blommor.
Formen på bladen kan variera. På grunt vatten är bladen bredare och kortare medan de på djupare vatten blir längre och smalare. Det kan vara svårt att skilja arten från andra inom släktet Elodea men formen på bladens yttersta spets är en viktig karaktär.
Mer information om smal vattenpest hittar du på Havs och Vatten myndighetens webbplats.
Så känner du igen svartmunnad smörbult
En vuxen är svartmunnad smörbult är vanligen mellan 10 och 17 centimeter lång. Liksom hos alla smörbultar är bukfenornas bas sammanväxta och bildar en sugskiva. Färgen är fläckigt gulgråbrun, men under lekperioden blir hannen helt svart med vitkantade stjärtfenor. Svartmunnad smörbult har ofta en karaktäristisk svart fläck på bakre delen av den främre ryggfenan.
Mer information om svartmunnad smörbult hittar du på Havs och Vatten myndighetens webbplats.
Så känner du igen minken
Minkens päls är mörkbrun och glänsande med mörka stickelhår och bottenull samt en vit hakfläck. Vita fläckar kan också förekomma på halsen, kinderna och magen. Hannen är 34 – 45 cm lång, honan är ungefär hälften så stor och 31 – 38 cm lång. Mink skiljs enklast från uttern genom sin betydligt spetsigare nos och mer jämntjocka svans. Till skillnad från mink har illern en ljus ansiktsteckning och ljusare stickelhår och ull samt är grövre i kroppen.
Mer information om minken hittar du på Artdatabankens webbplats.
Så känner du igen parkslide
Parkslide är en storväxt, 50–250 centimeter hög, flerårig ört med ett bambuliknande växtsätt. Stjälken är grov, ihålig och något förvedad. Den är ljust grön eller rödbrun, ofta med rödaktiga fläckar, och växer upprätt med riklig grenighet. Bladen är brett äggrunda, kala både på över- och undersida och läderartade, 5–15 cm, med tydlig spets och rak bas. Den blommar i september-oktober med vanligen vita, ibland rosa blommor som växer i glesa, greniga klasar från bladvecken. Parkslide kan förväxlas med jätteslide. Den senare har samma växtsätt, men är betydligt mer storväxt, med grövre stjälk och större blad som är mer hjärtformade. Jätteslide är också invasiv. Det finns också hybrider av park- och jätteslide, så kallad hybridslide.
Parkslide förökar sig istället genom rot- och stamdelar. Växten har ett mycket kraftigt rotsystem. Jordstammarna i rotsystemet är massiva, kan bli upp emot 5–6 meter långa och kan växa upp till 1 meter på en växtsäsong. Samtliga delar över jord dör under vintern och växten skjuter sedan nya skott från rotsystemet på våren. Dessa skott växer snabbt upp och bildar stammar på upp till 2,5 meter, som förvedas något under sommaren. Jordstammarna har en förmåga att överleva även om man försöker elda upp dem. Det är svårt att säkerställa att de minsta rotfragmenten bränns upp helt. De behåller sin livskraft under lång tid.
Mer information om parkslide hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen kanadensiskt gullris
Arten blir cirka 50–200 centimeter hög och kännetecknas av de otaliga, små och gula blomkorgarna som sitter på grenar i toppen på växten. Bladen sitter direkt på stammen och är långsmala, sågtandade och cirka 20 centimeter långa.
Mer information om kanadensiskt gullris hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen sibiriskt fetblad
Sibiriskt fetblad är en flerårig, vintergrön ört med krypande stjälkar som bildar täta mattor med en höjd på 10–25 centimeter. Det blommar med gula toppställda flockar i juli och augusti. Kronbladen är 8–10 millimeter långa och sitter ganska glest. Bladen är köttiga, lansettlika och 2–3 centimeter långa med en trubbtandad spets. Den trivs bäst i soliga lägen och i väldränerad jord.
Mer information om sibiriskt fetblad hittar du på Artdatabanken.
Så känner du igen gulbukig vattensköldpadda
Det är en liten vattensköldpadda. Alla tre underarter har en skallängd på 20–60 centimeter. Skalet som är ovalt och lågt välvt skiftar liksom huden i olivgrönt och brunt med gula ränder eller fläckar. Den rödörade vattensköldpaddan kännetecknas av framträdande röda fläckar på var sida om huvudet, den gulörade har gula fläckar på motsvarande ställe och den gulbukade har en gul buk med två mörka fläckar. Det kan vara svårt att särskilja den gulörade och gulbukade vattensköldpaddan. Båda arterna har gula ränder och gul buk, men istället för två fläckar på buken har den gulörade flera fläckar och den gulbulkade vattensköldpaddan har fläckar på sidan av huvudet som är likt u-formade fält.
Mer information om gulbukig vattensköldpadda hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.
Så känner du igen sjögull
Sjögull har rundade, näckrosliknande blad med vågig kant. Bladen är åtta centimeter långa, vilket är mindre än vanliga näckrosblad. Undersidan av bladen är ofta rödprickiga. Blomman skjuter upp en bit över vattenytan och har fem gula kronblad.
Mer information om sjögull hittar du på Havs- och vattenmyndighetens webbplats.
Så känner du igen gul skunkkalla
Gul skunkkalla hör till kallaväxterna och har 30 till 150 centimeter avlånga, blanka blad med korta skaft i rosetter från jordstammen. Den kan växa i stora bestånd och blommar vanligtvis i maj med gula blommor. Blommorna har ett skålformat hölsterblad runt blomkolven. Hölsterbladet som lossnar en tid efter blomningen, kan bli upp till 45 centimeter och har grön spets. Kolven har små gulgröna blommor som luktar kvalmigt. Efter blomningen bildas grönaktiga bär på blomkolven.
Mer information om gul skunkkalla hittar du på Naturvårdsverkets webbplats.